LoaAa

Alltså...ja måste skriva av mig. och folk som känner mig ordentligt vet vem detta inlägg syftar på. Det är LÅNGT och du behöver verkligen inte läsa om du vill.

Men saknar dig. saknar tiden och hur roligt vi hade tillsammans. Saknar hur vi kunde prata med varann. Hatar att det blev som det blev. Det känns så omoget och jobbigt. Och onödigt framförallt! Det som helt ärligt kom emellan hos, den första taggen - var två killar. och missförstånd. Även en del missmående från mitt håll. Du hade verkligen varit en ängel för mig under en riktigt lång tid. Vet att man efter ett tag känner att man inte orkar med längre. Att mina klagomål blev för mycket. Men samtidigt så trodde jag att vi var så pass bra kompisar att om ja sa till att jag upplevde det som att du tog alldeles för mycket plats ibland, så skulle du kunna lyssna och förstå. Ta det som..ja. vet inte. men inte fortsätta som om ja inte sagt nåt. Det var egentligen så mycket som hände. Och killarna i fråga kuuuunde ha tänkt på vad dom gjorde för oss. det såg dom inte. Och dom sa att de var oroliga över att du skulle komma emellan dem...En av dom blev sur på mig för att ja tydligen sagt att du inte fick prata och vara med han!! Det hade ja inte gjort. Utan hade mer försökt visa att ni som glömt bort mig. aldrig sagt att någon av er inte fick prata med varann. Sedan åkte vi på ett läger. Och där var du till större delen jättemysig och jättehärlig som du brukade vara. Men du var även väldigt mycket med nåra personer...ni låg på min madrass ni märkte knappt att ja kom in i rummet. Och sen så klagade du på att ja ju aldrig ville vara med. Om du nu läser det här och minns, kanske du få förstår. Jag upplevde det som att du hade ju så trevligt med dom där personerna, så då började ja vara med andra. Och fick vänner som ja fortfarande snackar med. Men du och jag, vi hade verkligen börjat glida ifrån varann.  På skolan så kunde du klaga på att de där och de där e ju så fult, sen kunde ja ha på mig just nåt sånt. taktik från dig sida...nej. Men vet att vi båda ibland pratar innan vi tänkt på hur det kan uppfattas av den/dom som lyssnar. Ack så sa ju du aldrig att du ångrade dig. Har för mig att ja påpekade nåt sånt och du lite halvhjärtat försökte släta över det. Men för mig var det inte tillräckligt, inte med tankarna om dom där killarna i bakhuvudet. Eller lägret vi varit på. Sen så skulle vi då på ett annat läger. Men du fick förhinder bara någon dag före. Inte vet ja om det bara var så att du kände inte för att åka, men under den helgen så hade ja verkligen jättetrevligt, och ja kände att ja inte hade haft så trevligt om du hade varit med. Det var den riktigt ärliga och hårda sanningen. Och tyvärr så var ja då...dum o klantig och berättade det här för dig. Förstår att du blev väldigt, väldigt sårad. Ångrar mig endå litegrann. Men inte helt! För ja behövde få det sagt, ja ville få dig att fatta trorja, hur ja kände det.  Efter det så var vi verkligen långt ifrån varann med en riktig taggbuske emellan oss. Typ istappar på dem oxå. Så gick vi ut nian och sommaren kom, jag var själaglad för nu slapp jag ÄNTLIGEN den klass ja praktiskt taget vantrivts i men endå stannat i för att jag gillade lärarna och mina betyg var bra. Jag hade varit envis och stannat, och detta var en stor grund till varför ja mått som ja mått under nian. Och du hade förstått och stöttat mig. Var många gånger väldigt nära på att byta till din klass men det blev aldrig. kanske hade det gått bättre mellan oss då, kanske inte.
hur som helst så kom sommaren och en av dina killkompisar kontaktade mig. Kallar han för X. Hade ju snackat med han då ja ätit lunch med er och så. Och han var intresserad av mig. Jag var under den här tiden intresserad av en annan kille, vilket ja typ berättade för X, men tålamod lönar sig. För ja blev mer och mer intresserad av X och ja frågade dig om råd. Bra fråga varför ja gjorde de hos dig men du hade fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. Du sa att ja absolut inte fick såra X. Det gjorde ja inte, utan vi blev ihop. Här kommer då tyyyp spiken i kistan eller vad man nu ska säga. Då vi varit ihop två månader så kom vi för att hälsa på dig på ditt sommarjobb. jag minns fortfarande typ vad du sa. och det sved nå så grymt.
- Alltså ni e ju fortfarande ihop!(glad men förvånad)
Jag har aldrig förlorat ett vad tidigare...Jag och Y(hennes pojkvän) slog ju vad om hur länge ni skulle vara ihop. ja trodde typ ni skulle vara ihop i en helg och bara leka av er.
KASS - enligt mig. Man slår inte vad om hur länge två stycken kommer vara ihop, förutom på tv då. Och man slår verkligen inte vad om hur länge två kompisar ska vara ihop!! och man...tror inte att dom ska leka av sig. Du kände oss..och trodde vi "bara skulle leka av oss"...Nae. idiotiskt gjort enligt mig.
X hamnade ju oftast i skarven mellan jag och dig. jag tycktde väldigt synd om han. men så kände jag att du borde vara den som tar steget; du har fått höra vad ja tycker och tänker, ja hade sagt förlåt flera gånger efteråt, du hade slagit vad om hur länge jag och X skulle vara ihop... Du borde brytt dig mer om att vi faktiskt var ihop. Du borde brytt dig mer om hur X kanske mådde, i och med att du sket i hur jag mådde. Och här måste ja säga att; här borde X ha gått in och sagt till om hur vi betedde oss, för han hamnade i skarven mellan dig och mig och vi betedde oss båda som bitches. Men han gjorde som du ville... och det visste du om.
Nu e det ett tag sen jag och X gjorde slut.  och det berodde på flera olika faktorer. Du hade en liten del i de hela, men den var liten. Men fortfarande så e det så att du under hela vårt förhållande var lite...anti till det. och ja minns en kväll då en av mina kompisar för första gången träffa dig. Efteråt så sa hon att du hade betett dig som en och pratat som en bebis under större delen av kvällen. Då, så var ju ja skadeglad. Då var ja verkligen jätteglad över att någon annan såg att du var flamsig. men saken e den att det var då, nu vet jag att det var de som bland annat gjorde dig till dig. Och det visste ja egentligen om, för ja e ju själv så! Ja saknar dig grymt mycket, men endå när vi går förbi varandra i korridorerna, eller ser varann på stan, så låtsas vi om att den andra inte finns. Vi e fortfarande så omogna när det gäller det. Sååå omogna. Hatar det egentligen. För dom där killarna, som omedvetet startade upp det hela. Dom var SÅ KLART INTE VÄRDA VAD DU VAR VÄRD FÖR MIG. Finns mer att skriva om. Men det här får räcka. Du var en så stor del av min vardag, så du fick ett lååångt inlägg här på mig blogg. Hoppas att det någon gång löser sig mellan oss. Men vet inte hur ja skulle börja. och skulle då du svara om ja sa hej? och själv kunna säga det nästa gång du ser mig? Skulle du kunna börja prata med mig, eller kommer du för all framtid att ignorera mig?? SNälla, kan vi inte sluta fred, iaf sluta vara så jävla omogna! Vi blir 18 i år....